Inget skadestånd till leverantör trots fel i upphandling

Hovrätten ogillar leverantörens talan och medger inget skadestånd trots att upphandlingsfel begåtts.

Sammanfattning

Leverantörens anbud uppfyllde inte ett obligatoriskt krav och kunde därmed inte antas, någon rätt till skadestånd föreligger därför inte.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom. Leverantörens skadeståndstalan mot regionen omfattas inte av skyddsändamålet med upphandlingsdirektiven. Det saknas enligt hovrätten samband mellan upphandlingsfelet och bolagets påstådda skada.

Bakgrund

Upphandlingen rörde dialysmaskiner och maskinbunden förbrukning genom ramavtal som en region genomfört. Den hade varit föremål för överprövning i två omgångar. Den första överprövningen slutade i att upphandlingen skulle göras om. När upphandlingen togs om placerades den aktuella leverantören som nummer två avseende tre produktgrupper i ramavtalet.

Leverantören menade att företaget som placerats som nummer ett inte uppfyllde ett antal obligatoriska krav inom dessa tre produktgrupper. Leverantören ansökte därför om överprövning på nytt men detta besked nådde inte regionen i tid som därför tecknade avtal. Leverantören ändrade då sitt yrkande till att ramavtalet rörande de tre produktgrupperna skulle förklaras ogiltigt.

Förvaltningsrätten konstaterade att det fanns grund för att förklara ramavtalet ogiltigt för två av produktgrupperna men kom fram till att det förelåg tvingande hänsyn till ett allmänintresse som innebar att ramavtalet skulle bestå. Leverantören överklagade till kammarrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

Därefter väckte leverantören talan om skadestånd i tingsrätten. Tingsrätten biföll leverantörens yrkande och beslutade att regionen skulle betala drygt 6 mkr i skadestånd till leverantören. Enligt tingsrätten var den mest sannolika utgången att leverantören skulle ha antagits som nummer ett i ramavtalet om det andra anbudet inte antagits.

Hovrätten lyfter att skadeståndsbestämmelserna i LOU såväl har ett reparativt (ersätta uppkommen skada), som ett preventivt (förebygga eller avskräcka från att vidta viss icke önskvärda handlingar) syfte.

Härefter konstaterar hovrätten att Högsta Domstolen slagit fast ett lägre beviskrav för orsakssambandet för offentliga upphandlingar än vad som gäller för andra skadeståndsmål. Hänsyn tas till att det finns utrymme för att värdera ingivna anbud olika vilket innebär att om leverantören skulle behöva styrka att denna förlorat ett kontrakt på grund av en överträdelse skulle rätten till skadestånd urholkas.

Men när det sedan handlar om frågan om ett anbud verkligen uppfyller de ställda kraven i en upphandling ska inte något lägre beviskrav tillämpas. Då gäller att leverantören ska visa att dennes anbud levde upp till kraven i upphandlingen.

Hovrätten menar att detta är naturligt och hänvisar till normskyddsläran. Denna lära innebär att en skada som faller utanför skyddsändamålet med en skadeståndsregel inte anses ersättningsgill. Normskyddet för det offentliga enligt LOU är regelverkets syften. En anbudsgivare ska inte erhålla skadestånd om dennes anbud inte uppfyller kraven i upphandlingen eftersom det skulle stå i strid med likabehandlingsprincipen och därmed mot grunderna för upphandlingsrätten påpekar hovrätten.

Därefter gjorde hovrätten en egen bedömning av om leverantörens anbud uppfyllde kraven. Med hänvisning till EU-domstolens praxis påpekar hovrätten att en upphandlande myndighet är skyldig att strikt iaktta de kriterier som myndigheten har fastställt ska gälla i upphandlingen.

Även en begränsad avvikelse från de obligatoriska kraven innebär att anbudet har en brist. Leverantörens argument att regionen sannolikt skulle ha tilldelat leverantören kontrakt trots bristen kan inte ges någon betydelse enligt hovrätten. Hovrätten bedömer att leverantörens anbud inte uppfyller två av de obligatoriska kraven. Därmed var anbudet inte giltigt och någon rätt till skadestånd föreligger inte för leverantören. Domen meddelades den 27 oktober, mål nr T 6007-20.

Kommentar

Domen innehåller flera hänvisningar till EU-domstolens avgöranden samt till Högsta domstolen och är en bra genomgång av praxis. Den är pedagogisk och förklarar på ett tydligt sätt vad som gäller för skadestånd enligt upphandlingsrätten, vilket beviskrav som gäller, vad hovrätten lagt vikt vid och hur hovrätten når fram till sina slutsatser.